Samhället behöver gränser för det är aldrig kul att känna sig dömd & hatad.
En sak jag inte riktigt förstår är hur folk kan förstora upp endel så små ting, små händelser så pass mycket som endel gör. Javisst, händer väl att man gör det själv ibland också, men så extremt som jag "upplevde" det just ikväll..det tycker jag personligen bara är elakt och fördomsfullt.
Jag la upp en otänkt status på facebook. "om 100 gillar slänger jag mig i snön med bikini, bildbevis kommer. h a h a. ." Skrev även bland kommentarerna att jag var allt annat än allvarlig. Hade ingen som helst såkallad tanke bakom det hela och den som faktiskt tog det på största allvar är lika körd i skallen som den människan som kom på hela grejen. Jag skulle aldrig sjunka så lågt att jag faktiskt la upp en bild på mig själv i bikini på internet. Det är kanske inte det enklaste att förstå, men "h a h a. .": andet,var ungefär samma sak som "IRONISKT" bara mindre tydligt skrivet. Folk väljer ju självklart att tolka det hela olika..Några vänner till mig förstod direkt medans fyra andra bestämde sig för att sitta och skicka meddelanden till mig i chatten - "Du menar väl inte att du ska blotta din kropp på internet?!?", "korkade SLAMPA", "Ingen vill se din fula kropp,tro mycke eller.", "Du skämtar väll?". For real?!
Hur kan det gå så långt att man får höra "ingen vill se din fula kropp,tro mycke eller.", "korkade SLAMPA".. För en ynklig liten status,som det inte fanns något allvar i? Nu tänker ni kanske, "vem är det som förstorar upp det hela va?"..Jag låter er hålla kvar vid den tanken en liten stud..Men i slutändan måste några utav er ta och fundera på hur det verkligen skulle kännas för er själva om ni fick sådan skit kastat över er. Att ignorera sägs vara enkelt för endel, i det fallet JAG. Jag blir bättre på det för varje dag som går, varje månad som går, varje ÅR som går..Men vid vissa tillfällen brister det även för mig. För jag är en människa, precis som alla ni andra. Jag har känslor även fast jag inte är den typen som öppnar sig för allt och alla, då det gäller känsliga ämnen. Jag nöjer mig gott och väl med att veta attjag har mina föräldrar och min pojkvän.. Men det gör mig inte till en känslokall idiot som tror att hon är någon! Som tror att hon kan allt,vet allt och är bättre än alla andra. För det vet jag att jag inte är. Jag är inte någon speciell. Men jag är någon. Precis som ni som sitter och läser det här.
Även jag förtjänar respekt.
Jag får alltid höra hur korkad jag är. Hur "mullig" jag är. Hur dålig jag är på att vara.. MIG. Hur mycket jag verkar tro. Hur jag gör fel, vad jag än gör. Jag är en sopkorg för många..Får reda på olika saker folk har sagt om mig, lite nu och då och all negativ kretik jag får går jag runt och fyller en stor korg med..En korg som jag alltid bär med mig. Som jag aldrig kan lämna åt sidan. Medans det positiva hamnar utanför.. Och av någon anledning har endel människor en tendens att avsky mig. Riktigt avsky mig trots att dom egentligen inte känner mig som människa. Det är som om dom kollar på mig och sätter en stämpel i pannan på mig "B I T C H!!!" Jag förstår inte hur det där funkar. All skit som folk snackar, bakom ryggen på en..den skiten förväntas aldrig nå fram till personen som det faktiskt handlar om. Men det når alltid fram, på ett eller annat vis. Och det är alltid lika ledsamt för människan som är utsatt. Det skapar sår..Som aldrig riktigt försvinner. Det blir ett ärr, det syns inte riktigt.. men det finns där..
Och att få höra att min kropp inte duger till..att vissa ser mig som en slampa..Eller att dom överhuvudtaget uttrycker det så..Det tär på mig, inifrån och ut. Och det är inte ok. Det klart att alla vill duga till. Vara så bra som möjligt..Men perfektion existerar inte. Det har den aldrig gjort..Det är bara ett ord, med ingen betydelse.. Jag är inte smartast, jag har inte A som betyg i alla ämnen. Jag är inte vackrast i världen och sådär modellsmal som vissa tjejer är. Jag har inte det långa glansiga prinsesshåret. Men att må bra, trivas med sig själv och känna ett lugn i den människan man är född till att vara, det är det närmsta man kommer den såkallade "perfektionen." Men hur ska man kunna skapa den sortens grund, om andra inte tillåter en? Utan dom fortsätter försöktet till att pressa en neråt..Och man orkar inte alltid att hålla tillbaka.
Jag är en snäll vanlig 14 årig tjej. Jag har skönhetsideal precis som alla andra normala tonåringar. Jag är en känslomänniska som tar åt sig lätt..men lär sig med tiden att handskas med skiten..Jag skulle göra nästan vad som helst för att få vara bra i skolan..Och när jag kollar mig själv i spegeln ser jag ingenting annat än ett äckligt monster. Jag är rent utav äcklig i mina egna ögon..Frågar någon mig "vad skulle du vilja förändra på dig själv?" så skulle jag nog svara kort. "Allt.." Och saken blir inte bättre av att få höra saker som "du har ful kropp" "du är mullig."
Jag tänkte mig en rolig grej..men av en sån liten sak, fick jag det slängt i ansiktet på mig.. att jag är en korkade slampa med en ful kropp.. Och den här gången,orkade jag inte riktigt handskas med det. Jag är inte någon speciell..Men som sagt, jag är någon. Och den någon, förtjänar respekt.
Mycket av det jag skrev högre upp, handlar inte då enbart om den lilla händelsen på facebook. Det handlar mycket om folks vardagliga syn på mig, som är fel. Det finns många som känner hat emot mig av ingen anledning..Personer som jag inte gjort någonting mot, personer som inte känner mig. Jag är så less på det. Och jag är inte den enda i den här staden som känner så tror jag. Till sist vill jag bara säga, har ni bara elaka och nedlåtande kommentarer till det här så vill jag inte ta del av dom..
Kommentarer
Trackback
